Jag har länge velat ha en ruin i min trädgård. Jo, så är det. En lagom förfallen historia, inbäddad i rosor och vildvin. Jag inser förstås att det kanske inte riktigt är det givna inslaget i en trädgård i ett villakvarter á la 60-tal, men drömma kan man ju.
Döm om min förvåning när jag idag i lokaltidningen möts av en artikel om en ruin som är till salu, inte långt hemifrån. En rejäl sak i granit, 120 meter lång och 4 meter hög. I köpet ingår att man forslar bort den själv. Ja, det
är helt orimligt i att köpa den, det fattar jag ju, galet stor som den är dessutom, men bara det att det går att köpa en ruin... Det finns uppenbarligen någon mer som tänker lite som jag...
I England däremot, hör det inte alls till ovanligheten att man har en ruin i sin trädgård, tvärtom. Och har man ingen i original, så bygger man en. Det händer något visst när hårda stenar möter mjuk växtlighet. Det är ingen nyhet i trädgårdslandet England och med det stora och snabbt växande trädgårdsintresset som finns i Sverige, kanske det inte dröjer så länge tills vi börjar se ruiner lite här och var också.
Det finns fler som suktar efter ruiner upptäcker jag snabbt när jag googlar runt lite.
Varför inte en liten ruin, undrar Fotograf Anna Forslund tex, och
Isas Trädgård har faktiskt tagit steget fullt ut och byggt sig en egen ruin.
Jag har i brist på både äkta och artificiella ruiner, fått nöja mig med att bygga en stenmur. Här ska ömtåliga engelska rosor få gotta sig i skydd av sin stabile granne.
För övrigt så har idag sista handen lagts vid att rusta trädgården för vintern. Filter till damm är inplockat och rengjort. Bäcken och vattenfallet har slutat porla för i år och fiskarna slutade äta för ett bra tag sen och inväntar nu vinterdvalan.
